Om ensamhet.

Att bli ofrivilligt ensam, känna sig övergiven, tär på oss människor. Att sakna närmare relationer och vänskap plågar oss och gör våra liv färglösa. Många oroar sig för sin egen ensamhet eller för någon äldre släkting som kanske förlorat sin partner och överlevt de nära vännerna. Ensamhet är kanske också lite skambelagt i vårt samhälle, inget vi vill prata om att vi lider av. Men det borde vi göra, för ensamhet är inget man är ensam om. Tvärt om! Undersökningar visar att många, inte minst äldre lider av bristen på meningsfulla sociala kontakter.

Det är hög tid att göra ensamhetsproblematiken till en samhällsfråga i Sverige. Det har man redan gjort i Storbritannien där en minister i regeringen fått ansvar för att hantera problemet. 9 miljoner britter beräknas lida i sin ensamhet. I Sverige visar undersökningar att uppemot sju av tio som lever i någon form av äldreboende upplever ofrivillig ensamhet. Och vi vet att en stor andel av dem som dör på sjukhus dör alldeles ensamma. Det är för torftigt för vårt välfärdssamhälle.

Den ofrivilliga ensamheten skadar vår hälsa mer än dåliga matvanor och stillasittande. Den bryter ned oss fysiskt och psykiskt. Självklart kan politiker inte kommendera fram vänskapsrelationer, men vi kan se över lagar och regler – och skapa förutsättningar för social samvaro och trygghet. Bland annat borde sociala behov vägas in på ett tydligare sätt i bedömningen när någon behöver äldreomsorg. Fler trygghetsboenden behöver byggas. Och vi bör ändra hälso- och sjukvårdslagen så det stadgas att ingen ska behöva dö ofrivilligt ensam. Vården kan samarbeta med frivilligorganisationer, som Röda korset. Det finns fina exempel på detta, bland annat från Danderyds sjukhus.

Civilsamhället har en viktig och dubbel roll att fylla både för att engagera människor i föreningslivet och för att göra insatser för människor som behöver hjälp på  olika sätt.  Vi måste ge föreningar och frivilligorganisationer få goda förutsättningar för detta så att fler kan inkluderas och engageras både för att bryta sin egen ensamhet och för att hjälpa andra med t ex måltidssällskap. Men samhället måste också ta ansvar för att man kan planera för och vara med och bestämma vad som ska hända när eller om man inte längre kan ta hand om sig själv. Till exempel borde det vara möjligt att utse vem som ska bli Gode-man innan man behöver det och fortfarande kan uttrycka sin vilja.

Ensamhet är ett område som hittills inte fått någon större politisk uppmärksamhet. Det vill vi ändra på. Vi ska se social isolering som det stora samhälls- och folkhälsoproblem som det är. Vi vill bryta den ofrivilliga ensamheten.

Jens Sundström, Oppositionsregionråd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s